En sån helomvändning jag gör just nu. Jag hade tänkt skriva ett massivt inlägg om denna debattartikel från Torbjörn Messing från DEJA. Han går igenom varför pojkar får sämre slutbetyg än flickor och varför pojkar får bättre än flickor i många ämnen på nationella men fortfarande sämre än flickor i slutbetyg. Allting är mycket dåligt, så klart. Allting är färgat av feministisk och genusvetenskapliga färger, så klart. Men då jag skulle kolla om det fanns sanning i vissa av hans påståenden, ni vet sånt som journalister brukade göra men inte längre gör, så snubblade jag över ett mycket intressant examensarbete från Luleå Tekniska Universitet av Mikael Aaro,Ämnesområdets betydelse för flickors och pojkars talutrymme heter den. Vill ni läsa en kritik mot Torbjörn Messings artikel ska ni gå till Aktivarum där Erik skrivit kritik mot första punkten och arbetar på sin välformulerade och välgenomtänkta kritik mot de andra punkterna.
Så här skriver han i inledningen.
Utifrån mina praktikperioder har jag uppmärksammat att pedagoger tycks se pojkar som ett hot som stör ordningen och att de får mer talutrymme än vad flickor får i både klassrum och i lärande situationer. Detta tycks, enligt Einarsson (2003), bero på att pojkarna får mycket uppmärksamhet av pedagogen i både negativ och positiv bemärkelse. Detta visas främst i situationer då de stör och blir tillsagda men även genom att visa goda kunskaper och därigenom får positiv uppmärksamhet.
Vi kan egentligen sluta redan när Aaro skriver att pedagoger “ser pojkar som ett hot som stör ordningen”. Redan där har jag min grund och pojkar sin anledning till att inte vilja prestera i skolan. För socialisation går inte åt ett håll, det går åt båda hållen. Pedagogen kan lika gärna påverka pojkarna att bli stökiga eller lägga upp sin skolgång på ett sådant vis att pojkarna inte finner det tillfredsställande och varför skulle de då vilja bry sig om skolan alls vilket skapar en ond sprial.
Detta är dock endast anekdoter och kan därför inte tas som allt för seriösa utan bara peka på vart man skall rikta forskningen någonstans. Och därför fortsätter vi.
Mikael fortsätter att beskriva att han upplever en förändring på gång och att flickor tar mycket mer plats numera och tar större och större talutrymme vilket stärks av modern forskning. Detta går stick i stäv med tidigare forskning. Detta var ju även den stora kritiken mot “Tusen gånger starkare” där man målade upp klassrummet som att det var pojkarna som tog all plats.
På sid. 4 skriver Aaro följande, vilket jag finner mycket intressant.
[Einarsson (2003)] fann att kvinnliga pedagoger interagerade lika mycket med pojkar som flickor jämfört med manliga pedagoger som interagerade mer med pojkar än med flickor. Hon upptäckte även att det fanns stora skillnader på hur de olika könen bemöttes och fick utrymme i klassrummet. De skillnader som Einarsson kunde se var att flickor bemöttes på att [sic] bättre sätt medan pojkar oftast behandlades hårdare och fick mer negativ uppmärksamhet. Flickor bemöttes med större tolerans än pojkarna.
Aaro betonar att annan forskning gett annat resultat. Men denna forskningen har jag aldrig ens hört talas om. Är det konstigt att pojkar inte trivs i skolan? Pedagoger ser dem som ett hot och störande moment och de bemöts med mindre tolerans vilket troligen har en koppling till att de ses som ett hot vilket kommer av media och feminismens demonisering av pojkar och deras “anti-pluggkultur”. En självuppfyllande profetia om jag nån gång hörde en.
Samma forskare, Einarsson (2003), har även kollat på elevernas egna uppfattning av klassrummet och bemötandet mellan elev och lärare utifrån kön. Det följer samma linje. Pojkar upplever sig sämre behandlade än flickor och flickor upplever sig bättre behandlade än pojkar. Detta är knappast chockande om vi tar en titt på vårat rättssystem som ger kvinnor mildare straff än män. Flickors förklaring till varför pojkarna blev sämre behandlade var för att pojkarna betedde sig illa. Men detta kan lika gärna vara en reaktion på lärarens behandling av pojkarna än tvärtom. (Pojkar fick inte ge någon förklaring vad jag kan hitta) Aaro skriver också att annan forskning stödjer Einarssons (2003) resultat.
Aaros egen forskning.
Det ska påpekas att det var en klass som studerades över olika ämnen, men jag misstänker att detta är en ganska så generell bild då jag själv känner igen mig i mycket.
Under samhällsorienterade ämnen som hölls av en kvinnlig pedagog i 40-års åldern förekommer följande fördelning av talar utrymmet: 60% flickor och 40% pojkar. Detta berodde enligt Aaro på att flickor visade större uppmärksamhet, något jag kan köpa och förstå. Jag delar inte statens och skolverkets bild på att man ska dela talarutrymmet med 50/50. Däremot så anser jag att man skall göra skolan så pass anpassad efter eleverna att dessa vill engagera sig vilket skapar förutsättningen för 50/50, något som skolan misslyckas med.
När det kommer till tillsägelser och uppmuntrande ord från läraren, vilket är det mest intressanta kan man läsa att uppmuntringen fördelades tvärtom, 60% pojkar och 40% tjejer. Men detta skall ställas i direkt kontrast till tillsägelser där pojkar fick över 65% och flickor under 35%.
Pojkar fick oftast tillsägelser för att de störde pedagogen vid genomgångar, kommenterade hur lektionerna skulle genomföras och pratade utan att räcka upp handen. Flickorna som fick färre tillsägelser fick oftast sina tillsägelser eftersom de pratade under pedagogens genomgång eller när någon annan elev fått ordet av pedagogen.
Detta minns jag också. Pojkar och flickor pratar rakt ut i luften vilket, än en gång inte framkommer i den nationella debatten och båda pratar under lärarens genomgång. Pojkar däremot kommenterar lärarens sätt att lära ut, något jag själv också gjort. Ett starkt minne är att min SO-lärare satt och pratade hästar med en av tjejerna i klassen under högstadietiden och då jag sa något i stil med “Hallå, jag behöver hjälp kan ni sluta prata hästar” (minns inte om jag räckt upp handen eller inte innan) så fick jag en tillsägelse. Vilket är absurdt då jag ville ha hjälp medan de bara pratade hästar. Jag misstänker, men det krävs nog mer forskning här, att liknande fall är vad Aaro menar, pojkar påpekar lärarens felsteg och blir tillsagd.
Det som var talande var att pojkar oftast fick tillsägelser som av uttryckta med hårdare ord från pedagogen än vad flickorna fick, exempelvis “visst kan ni vara tysta nu” till flickorna jämfört med “nu får det vara nog med ert pladder” till pojkarna.
Otroligt talande ja. Än en gång så känner jag igen mig i detta beteende och vilket är anledningen till att jag kallar “anti-pluggkulturen” för skolans anti-pojkkultur” som är mer korrekt.
I idrott och hälsa där två pedagoger, en manlig och en kvinnlig, håller i lektionerna så gavs pojkar 67 respektive 65% uppmärksamhet men mycket av denna var i form av tillsägelser. Vad som däremot var intressant, vilket inte heller chockade mig särskilt mycket när jag tänker efter, var fördelning av uppmuntrande ord från pedagogens håll. 70% respektive 30%, till flickors fördel. Än en gång, varför skulle pojkar vilja gå till skolan?
En pojke säger följande, väldigt talande, citat:
På idrottslektionerna år det vi killar som styr men om man tar språk eller något annat ämne typ NO så tycker jag tjejerna regerar
Och tjejerna är förtryckta hur? Jag kan inget annat än att hålla med pojken. Många vill ändra idrotten så att den inte är så fokuserande på vad pojkar är bra på utan också släpper fram flickor, man vill “bryta grabbväldet”. Men ingen pratar om att bryta flickors välde i alla andra klasser, varför inte?
När Aaro diskuterar resultaten av sin studie så finner jag några intressanta meningar. Han skriver nämligen att pojkar som inte engagerar sig under lektionstiden fick mycket uppmuntrande ord som för att få dem engagerade. När pojkar störde klassen blev både uppmuntringarna fler och tillsägelserna. Ingenstans skriver han om uppmuntring vid rätt svar från pojkar. Däremot skriver han följande.
Flickorna fick däremot mindre uppmuntran jämfört med pojkarna och de uppmuntrande ord som de fick var oftast kopplade till bra svar på frågor som de blev tilldelade.
Med andra ord, pojkar får uppmuntringar när de inte uppför sig och som, vad jag kan förstå, inte har någon koppling till faktiska frågor. Flickorna däremot får uppmuntrande ord när de faktiskt förtjänar det. Detta är väl vad vi ska sträva efter? Ge uppmuntran för det beteende vi vill uppleva, rätt/bra/kloka svar.
Detta är en minst sagt bekymrande läsning. Pojkar behandlas inte bra i dagens skola. Jag är dock intresserad av att se hur mäns respektive kvinnors tillvägagångssätt påverkar pojkars respektive flickors betyg. Någon som känner till en sådan studie och kan hänvisa till denna?
