Nu har Aftonbladet tagit upp problemet som fäder upplever när de får barn utan att vara gifta. Att bli erkänd som far till barnet är krångligt.
Som ogift pappa måste du bekräfta för en faderskapshandläggare att du är far till ditt barn. Så säger lagen som är från 1917. En snart 100 år gammal lag.
Otroligt, ännu ett steg i rätt riktning. Artikeln är väl okej då den ger en korrekt bild per se. Problemet är att den inte tar upp gifta fäders problem med att automatiskt bli far till barnet (som artikeln nämner i början).
Men konstigt nog finner vi denna infallsvinkel delvis hos krönikören Åsa Erlandson. Hon skriver faktiskt en väldigt bra krönika där hon tar upp att en man som vägrar skriva på kan vänta på polisens ankomst och bli tvingad till faderskapet medan modern kan förvägra honom det samma i en lång och utdragen process. Hon avslutar med något jag själv funderat kring.
Men egentligen är det inte roligt längre. Samhället uppmuntrar pappor att ta ansvar och då funkar det inte att hålla på så här. Red ut vem som är mamma och pappa redan från början på mödravårdscentralen. Eller dna–testa oss allihop. Jag vet inte vad det skulle kosta, jag vet bara att det inte är 1917 längre.
Vi män skall vara helt jämställda och dela 50/50 på barnaledigheten, allt utan att bli erkända fäder från början. Hur kan man begära av någon som inte erkänns som far att agera far?
DNA testa oss allihop, jag struntar i vad det kostar. Vi kan nog faktiskt till och med tjäna på det genom att bli av med ”faderskapshandläggare” och domstolsmålen blir färre.
Men fortfarande inte någon som nämner gifta fäders problem? Som gift man kan man automatiskt komma att bli far till någon annans barn. En kvinna kan komma undan med otrohet och tvinga på sin äkta man någon annans barn utan att denne får reda på det, någonsin. Jag vill se den man som lyckas med det samma mot en mentalt frisk kvinna.
Läs artikeln här och krönikan här.
Här kan du läsa Malin Wollins förvånande bra krönika.
