Jag vet inte hur mycket som mannen måste hålla koll på egentligen men tydligen skall han ha koll på kvinnans orgasm, undrar om hon skall ha koll på hans orgasm. Martin Ezpeleta skriver följande om den kvinnliga orgasmen i sin krönika.
Var femte kvinna går alltså lottlös från sängen. Eller lottlös och lottlös… det kan ju vara skönt ändå. Det hör man ofta. Avdramatiseringen av den kvinnliga orgasmen. Som om sexet självklara slutstation inte vore att få komma, utan att ha lite mysigt. En erotisk resa i Karin Boyes anda: ”Visst finns det mening och mål med vår färd, men det är resan som gör mödan värd”.
Detta är bara ett talande exempel av otaliga sådana. Vad hela artikeln går ut på är alltså att kvinnan inte alltid får sin orgasm. Vems fel är detta då? Är det verkligen mannens fel eller är det kvinnans fel? Om jag är bekväm när jag ligger i soffan med min tjej och kollar på film, ska jag då skylla på henne som gör det obekvämt för mig eller göra något åt saken? Det är klart att jag har mig själv att skylla där om hon inte aktivt motarbetar mig! Samma sak med orgasmen, kvinnan får väl fokusera och arbeta på sin egen orgasm vilket mannen uppenbarligen gör.
Vi kan prata timtal om varför mannen gör detta men en sak vill jag påpeka vilket många inte riktigt känner till (inte ens män), ejakulering och orgasm är inte samma sak. Oftast är de det men inte alltid. Och jag ska inte stanna allt för länge vid det evolutionära här utan bara snabbt gå igenom det.
Mannens ejakulering är väsentlig för barnalstrandet, kvinnans är det inte. Om det är skönt för en hane under det evolutionära loppet att ejakulera kommer han vilja göra detta mer än alla andra vilket innebär att han, om han får mycket sex, kommer ha fler barn med stor sannolikhet. Kvinnan har inte haft samma evolutionära press på sig att alltid få orgasm vid samlag.
Sen skriver Martin följande.
Den kvinnliga lusten har, sen ludret Eva fick oss fördrivna ur paradiset, varit något som måste tyglas. Det är män som satt spelreglerna för leken. Kvinnorna har lekt med. Tyglat, väntat, skämts för sin sexualitet.
Och nu till ett av de mest ointelligenta och obildade kommentarerna någonsin. Kvinnans jungfruliga måsten förklaras elegant av Frans de Waal, en av världens mest framstående primatologer. Citatet är hämtat från hans bok ”Vår inre apa” som jag varmt rekommenderar för dem som tvivlar på evolutionspsykologi.
Om bonobohonorna har betalat för sin trygghet med sina nästan ständigt svullna könsdelar har våra kvinnor betalat med en begränsning av den sexuella friheten. Och männens kontrollbehov ökade ytterligare när våra förväder övergav nomadlivet och började samla materiella ägodelar. Nu var det inte bara deras gener som skulle gå i arv till nästa generation utan också deras rikedomar. Skillnaden i storlek mellan könen, i kombination med männens väl utvecklade förmåga att samarbeta, gör det troligt att manlig dominans har varit ett bestämde kännetecken för vår art och att arv i allmänhet har gått från far till son. I och med att varenda manlig individ ville försäkra sig om att hans livs besparingar kom i rätta händer – det vill säga den egna avkomman – var det oundvikligt att jungfrulighet och kyskhet upphöjdes till ideal. Patriarkatet kan alltså ses som en vidareutveckling av mannens insatser i barnvårdnaden.
Alltså, kvinnan fick tryggheten av en man som kunde beskydda och hjälpa henne när hon var i nöd, speciellt när hon var havande och/eller hade småbarn och hade extra svårt att beskydda sig medan mannen fick vetskapen om att ungen var hans. Detta krävde att kvinnan inte hade sex med andra män än den som skulle beskydda henne då mannen inte har något annat sätt att veta.
För den som vill kritisera de Waal för att han är på något vis nedvärderande mot kvinnor kan jag berätta att han är kritisk till manlig promiskuösitet också.
Vi hade kunnat bli av med denna kontroll över kvinnlig sexualitet idag om vi velat. Men det kräver att vi kollar vem den biologiska pappan är för varje barn som föds så att ingen man behöver gå och fundera på om det är hans barn eller inte. Men att ge män rättigheter kanske inte är något vi strävar efter här i Sverige?
